Sägner, händelser och personer från Färilabygden

Sägner, händelser och personer från bygden,
Flickan och Laforsen

Vi är väl många som hört berättelsen om rövarna som bodde i grottan vid Laforsen. Flickan från Håkansbergs fäbodvall som blev bortförd av rövarna och fick leva i deras grotta i många år. I de flesta böcker som berättar om det gamla Färila kan man läsa om rövargrottan, flickan och hur hon slapp ifrån sina plågoandar. 1827 skrev t.ex. Carl-Peter Ströms "Försök till en Beskrifning öfver Färla Socken." Ström tror inte på historien "då man blott betänker swårigheten för Röfvare att derstedes wistas utom i en wiss watnhöjd" och att platsen låg så avlägset att det inte skulle vara någon vinst att vänta sig. De flesta av oss har läst berättelsen i Färila sockens historia av L.L.Lund.
Det var nog inte nådigt att färdas längs Ljusnan förr i tiden och historien har nog satt fart på fantasin hos många av oss.

Den bästa versionen av den här berättelsen har Selma Lagerlöf skrivit. Ja, faktiskt.
Det finns en mycket bra berättelse som heter "Frid på jorden" i novellsamlingen "Höst" från 1935. Helst skall man läsa historien i Selmas version men den finns inte med i dom vanliga upplagorna av Selma Lagerlöfs författarskap.
Husfolket sitter en julkväll tillsammans i stugan med helgfrid i sinnet och far i huset läser högt ut bibeln. Hastigt "tränger sig en varelse så snabbt som en vind in i storstugan, drar noga igen dörren efter sig och lägger på både hasp och slå" Den gifta dottern Magnhild reagerar förskräckt. Far i huset har svårt att se varelsen som liknar en stubbe som är täckt med näver och skinnflikar och med ett par fötter som sticker fram i söndertrasade näverskor.
Är det ett troll?
Så får vi en beskrivning av stugan och vi tycker oss se en hälsingegård. "Det är en tämligen stor stuga, såsom det brukar vara norrut i landet, där det finns överflöd av byggnadsvirke och den är alldeles grå."
Det har naturligtvis blivit stor oro i stugan och rädslan kommer krypande. Man avvaktar vad husbonden skall göra. Magnhild går försiktigt fram mot varelsen, så vänder hon och går tillbaka och sätter sig bredvid far. "Jag tycker jag känner igen henne" säger hon helt tyst liksom talade endast till sig själv, "men det är omöjligt". Magnhild känner igen varelsen som sin syster Urd som varit försvunnen i tio år.
Varelsen går runt i stugan som om hon sökte något "från den ena till den andra, från bänk till bord från kista till säng, känner vädrar men blir inte nöjd".
Till sist kommer varelsen fram till spisen och öppnar utan svårighet bakluckan, trots att det är fel på den så att den är svår att öppna, som om hon av gammalt visste hur man skulle bära sig åt med den. Hon famlar ett tag i ugnen och ut kommer stugkatten fräsande men den främmande sträcker ut sina händer och snart lägger sig katten till rätta hos henne och börjar spinna. Så börjar hon tala med katten. Först hörs kraxande och väsande sen kommer ord och snart hela meningar. Magnhild smyger sig tätt inpå för att kunna höra och de andra kommer också fram.
"Jag talar om detta för katten. För ingen annan än katten", så började hon sin ramsa. "Jag har aldrig svurit att inte tala om det för katten. Jag talar om för katten att de förde mig bort till sin håla i berget, och där stängde de mig inne. De lät mig behålla livet mot det, att jag svor att jag för ingen människa skulle förråda var de hade sitt tillhåll. Jag talar om för katten, att jag varit deras tjänstepiga, alltsedan jag kom i deras våld. Jag talar om för katten, att jag inte vet hur lång tid som har förgått sen dess, men medan jag har varit borta, har jag fött rövarhövdingen sju barn, som han har dränkt i älven.
"De är nio rövare, nio ogärningsmän. De lever av stöld, och de förnöjer sig med mord. De bor i en håla i berget, där har ingen förstått att söka dem.
"Jag talar om för katten att jag har samlat ärter och gryn för att strö på marken, ända från den stora stenen, som stänger hålan och hit till stugdörren.
"Det är ett stort berg och en stor älv. Jag vet inte vad de heter, men jag har strött ärter och gryn på marken.
"Jag har gått genom stora skogar för att komma hit. Jag vet inte vad de kallas men jag har strött ärter och gryn på marken.
"Jag talar om detta för katten, inte därför att de tagit mig bort från far och mor, inte därför att de rövade mig, veckan innan jag skulle gifta mig. inte därför att de har hållit mig instängd i mörker och köld, inte därför att mitt hår har blivit vitt och min fagra ungdom är borta, utan därför att rövarhövdingen kastat mina sju barn i älven"
Fadern som varit en fredlig man hittills vill nu hämnas utan hjälp av fogde eller länsman och om det var någon som ville följa med så var det bra men "eljest ska jag och min bössa göra upp den här saken." Männen utrustas och man frågar grannarna om dom vill vara med. När allt var klart gick männen och lade sig. Urd kryper ihop på golvhalmen och somnar. Magnhild stannar uppe. Hon sätter undan bibeln och hon tänker på att man för några timmar sedan suttit med helgfrid i sinne och läst ur den. Skulle man nu hämnas på ogärningsmännen. Som hon går och stökar i stugan hör hon ett lätt prasslande. Hon skyndar bort till dörren och öppnar den. När hon sträcker ut handen, så faller en flinga ner på den. Det kommer snö och det har redan fallit så pass mycket snö att de spår som Urd lämnat efter sig har försvunnit.
Magnhild tar ner boken och börjar bläddra i den.
"Jaså, inte en gång detta ville du", säger hon.
"Inte en gång detta"
Lennart Thunvall 1999

När Stocksbo brann